Joline

Igår tisdag skulle jag och Johanna halndla på Maxi.
Då vi kommer in ser vi en man snubbla och falla till golvet, vi rusar genast fram och försöker hjälpa honom upp.
Jag frågar om han har ont någonstans och svarar då att han har ont i benet.
Jag frågar om han har ont någon annanstans och hur andingen känns, han svarar inte.
Det sista Kalle säger till någon i sitt liv, var till mig.. Han frös om handen.
Jag tog av mig min jacka och la på honom, Några ur Maxis peronal tog av sig sina västar och la på honom och under huvudet.
Ganska sent ringde någon efter en ambulans och det tog långtid innan den kom.
Jag satt och höll Kalle i handen och pratade med honom.
Han var helt borta och hade mycket svårt att andas, till och från hade han andningsuppehåll.
Jag kände svag och oregelbunden puls.
Efter långtid kom ambulansen och dem började direkt med komprimerad hjärtmassage och intuberade.
Ambulasmännen kallade direkt på förstärkning.
Jag fick hjälpa till med andning för jag kände inte mig riktigt hemma på massage biten.
Jag höll fortfarande Kalle i handen och paratade med honom, berättade att vi var där hos honom.
Det dröjde lång tid för andra ambulansen att komma då den fick åka från en station längre bort.
När väl ambulansen kom så hjälptes dem åt att få upp honom på båren.
Jag följde med ut till ambulansen eftersom jag bar apparaten som höll koll på hjärtrymtmen.
En utav ambulans männen sa till mig "tack så jätte mycket för hjälpen", självklar svarar jag "det var så lite så"..
"NEJ DET VAR DET INTE ALLS" svarade han, sen åkte Kalle..

Vi stannade kvar då en utav ambulans männen stannade och intervjuade oss om vad som hade hänt.
Kalles vän Åke som hade kört till affären kom undertiden som vi höll på.
jag frågade Åke hur han mådde och om han ville att jag skulle följa honom hem, "nej nej jagklarar mig" sa han buttert. Jag gav mig inte och tog tag i honom och sa "JAG vill hjälpa dig men och kolla så du kommer hem ordentligt, SNÄLLA låt kig göra det, för min skull!?" Då gav Åke med sig och Johanna fick följa med också.
Jag körde Åkes bil och väl i bilen bröt Åke ihop och storgrät.
Vi kom hem till Åkes fru och dotter där vi stannade och små pratade en stund.
Senare hämtade Jocke oss, TACK JOCKE!!!

Väl hemma och på väg till gymmet upptäcker jag att jag har förlagt min plånbok, inte tänkte jag på den i all uppståndelse.
Efter att jag varit på gymmet ringer Åkes dotter och berättar att dem har funnit min plånbok i bilen.

Idag (precis) kom åke och hans dotter och lämnade plånboken, dem bärattade också att Kalle gick bort.
Han klarade sig inte...
Dotter sa också så här "Vi vill ge dig en slant men för tillfället har vi inte råd" jag svarade då "det vill jag inte ha, jag gjorde bara vad jag hade velat att någon gjorde för mig, min morfar eller vem som helst".
Vi ska hålla kontakten och dem kommer höra av sig då det blir begravning eller likande.
Kalle hade ingen släkt, förutom en bror som bor på hem.
Åkes fru och dotter hade också fått för sig att dem sett oss innan och dem kände igen oss..

Jag måste tacka Johanna för stödet hon gav oss alla när vi hjälpte till, och tack jocke för skjutsen.


RIP Kalle, kommer bli svårt att glömma dig trots de få sekunderna jag fick se dig.